“"Gork & Mork, vad har jag gjort för att förtjäna detta???" Denna tanke for igenom Wumbas huvud hela tiden under uppvärmningen. "Jag, en valp och ett gäng värdelösa honor! Mot människor, flera krigare bland dem, det ser jag. Nåja, lika bra at få den här skamliga tillställningen avklarad..."

Ett drygt 50tal personer hade hittat till arenan denna regniga förmiddag. "Tack Gork för människors fåfänga, så inte fler kan se eländet!" tänkte Wumba och kastade några blickar på de svarta molnen. Föga kunde han väl ana vad som skulle hända.
När så avsparken gjordes, så visade det sig att honorna faktiskt hade LYSSNAT till hans taktikgenomgång, och gjorde precis som planerat. De 4 starka (för att vara honor åtminstone) honorna slog utan större bekymmer ner människornas försvarslinje, och formade en liten bur. Förvånad sprang Wumba och plockade upp bollen och passade denna till den mycket motbjudande (även för orcher) Betty, som föga förvånande stog utan markering. Och ta mig tusan om hon inte fångade bollen också! "Hmm, nybörjartur!" tänkte Wumba och styltade sig fram i lervällingen. Efter ett par minuters mycket långsamt avancerande började människornas linjer tunnas ut. En efter en slogs sanslös av Griselda och hennes anhang. "Den där Griselda är inte så dum ändå..." tänkte Wumba och såg i ögonvrån att Betty stod i kast med att springa in ett mål, när närmare halva halvleken återstod. "STANNA!!!" ropade han. "Jisses, honor.... Ingen som helst känsla för taktik" suckade han för sig själv. Den mycket förvånade Betty stannade följdaktligen kvar på mållinjen ända tills domaren satte pipan till munnen, då Wumba skrek "NU, spring in med den då, ditt värdelösa kräk!" (för övrigt en ganska mild behandling av en lågstatus hona, med tanke på att Wumba är stammens shaman). Betty ryckte till och sprang in lagets första mål, och vilt jubel utbröt bland honorna!
Andra halvlek började människorna med bollen. Trodde de i alla fall... Wumba testade en gammal fint. Han ropade på domaren och påpekade att en av människornas dräkt inte var regelmässigt nerstoppad i byxorna. Medans männsikorna förvånat lyssnade på den gamle orchen, slog han obemärkt till domaren lite lätt i magen, så han ofrivilligt blåste i pipan, varpå Wumba ropade "NUUUUU!" Honorna svarade mangrant på hans kommando och rusade på de förvånade människorna. Långbeningarnas förvånade kastare slängde förtvivlat bollen till en vindsnabb yngling, som dock (orutinerad som han var) hade glömt hålla handskarna skyddade för regnet, och bollen låg fri. Wumbas damer omringade den, och slog bort de få försvarare som fanns nära. Ett skrik av smärta hördes när en människorkrigare slog ner valpen Fjant. Honorna blev ursinniga av detta fega angrepp och gick bärsärkagång! Wumba såg sin chans och gav den vindsnabbe ynglingen en rejäl spark mellan benen och såg mansvalpen sjunka ihop orörlig. Ett svagt sken uppenbarade sig då runt den lille spolingen som verkade ha fått förnyade krafter, "Hmmm, en helare minsann" tänkte Wumba, och kastade långa blickar på människornas avbytarbänk. "Så fegt... En sån ska vi ha!"
Efter att bollen studsat än hit, än dit ett tag, så tog Mad Donna upp bollen och sprang mycket snabbt (för en hona) in 2-0 målet. De helt slutkörda männsikorna orkade knappt ställa upp för den sista kraftansträngningen, och strax därpå gick slutsignalen.

"Gork & Mork, jag vet inte vad det är för ett grymt spratt ni tänker spela mig, men de här honorna... de kan ju faktiskt spela! Än så länge, rättade han sig snabbt. De har gott om tid att klanta bort den här turneringen..."”