“Utklassade!

Catalina var rasande när de kom tillbaka till lägret efter matchen mot sjörövarna från Sjögunnarsbo. De hade förlorat matchen, blivit utslagna ur slutspelet, och mest förnedrande av allt var slutsiffrorna: 3-0.

Hur hade allt kunnat gå så fel? Spetsöronen hade lyckats med nästan allt de tagit sig för och glidit förbi hennes lagkamrater som om de inte ens stått i vägen för dem på planen, och trots att hon och coachen skrikit till Calientes att stampa varje fallen alv i huvudet så fort de fick omkull någon hade ingen lyckats få någon att blöda några större mängder.

Spetsöron.

Blod.

Hämnd.

Något blänkte till djupt inom Catalina när en plötslig insikt slog henne, och med ett djävulskt leende och svängande höfter stormade hon in i shamanens tält och spottade ut en order:

"Ge mig den som kallades Pigg i sitt gamla liv! Farsen är slut!"

Trollkvinnan som hållit uppe charaden inför den stackars Maria som kommit dragande med alven ett par månar tidigare och bett att få honom preparerad för att ta med hem till Calmare för att avla fram nya ättlingar till familjen visste bättre än att ifrågasätta lagkaptenen, och gick till gropen och spände loss den bleke, drogade före detta spelaren som inte stått på benen sedan han kom in i tältet. Hon knäppte fast ett koppel i hans nitade skinnhalsband och räckte änden till Catalina, och hon släpade med sig vraket av Sigge Pigg ut till lägerelden.

Han stönade och kved när solens strålar träffade hans ögon för första gången på flera månar, men utan tunga kunde han inte säga något för att protestera även om han kunnat formulera någon tanke efter alla trolldrycker som shamanen hällt i honom. En biverkan av drogerna var att han nu var fullständigt hårlös på hela sin nakna, plufsiga lekamen, och runorna som tatuerats in för att markera ägandeskapet för Marias familj lyste mot den vita huden.

Catalina släppte kopplet och lät den vilsne, halvblinde spillran av en mörkeralv stå där i sin ynkedom mitt på planen medan hennes spelare ställde sig i en ring runt henne. Hon tittade på Maria som såg indignerad och förvånad ut, uppenbarligen kränkt av att hennes tilltänkte avelsdjur hämtats ut från shamanens tält innan alla ritualer och behandlingar var färdiga. Hon såg de andra spelarna som förstod situationen betydligt bättre och märkte att flera av tjejerna som spelat med i den grymma driften med Marias oförstånd vek ner blicken och rodnade.

"Maria! Kom hit och se på vad du har tänkt ta med dig hem till Calmare och ge till kvinnorna i din familj för att få välsignelsen av!" Hon åtlyddes direkt, och den svagbegåvade linjekvinnan kom fram och stod med sin lagkapten och den som kallats Sigge Pigg mitt i ringen av tystna, skamsna lagkamrater.

"Tycker du att han ser bra ut, Maria? Duglig?" frågade Catalina skarpt. "Ta en noggrann titt!"

Maria tittade upp och ner för den tidigare så maskulina varelsen som hon varit så stolt över att ha hittat och övertalat att följa med henne till Calmare, även om han inte exakt förstått vad det var han tackat ja till. Hennes ögon dröjde vid delen av hans anatomi som hon visste var den som shamanerna använde sig av när de förberedde själva välsignelseritualen av kvinnorna där hemma, och förstod inte vad som var problemet. Månarna som gått i shamanens vård och drogerna som han trots allt fått hade haft önskvärd effekt, och i hans nuvarande tillstånd skulle han aldrig kunna få på sig ett par normala kortbyxor och spela blood bowl. Hon hade inte tittat så noga på de andra männen i tältet, men hade uppfattningen att han snarast svarat bättre än de andra på behandlingen.

"Titta högre upp, Maria! Titta på öronen! Ser du något konstigt med dem?"

Maria tittade på den skalliga, kisande, numera blekfete Sigge och lade huvudet på sned. Vad var det som Catalina ville att hon skulle se?

"Tror du att det kommer att vara något ärftligt, den där lätta avvikelsen i öronens form?"

Vad menade hon egentligen? Öronens form... själva örsnibbarna var ju inte något konstigt med... men upptill, där hon mest sett Sigges mörka hår tidigare, var mycket riktigt formen på öronen annorlunda än hennes egna.

Insikten slog henne som en blitzande minotaur! De var... spetsiga!

Maria kippade efter andan, och Catalina såg äcklet och skammen i hennes ögon nu när hon förstod vidden av sitt misstag. Alven som tidigare lystrat till namnet Sigge, däremot, var så långt gången i sin behandling att han aldrig mer skulle förstå någonting, utan stod fåraktigt med tungan hängande utanför munnen och smackade lätt med läpparna.

"Varför har ni inte sagt något? Visste ni allihop att han var... en alv?"

Anklagelsen och bitterheten i Marias röst skar genom luften, och hon nästan skrek ut sin fråga till de församlade lagkamraterna, men ingen svarade, och ingen mötte hennes blick.

Tystnaden tryckte dem alla, och lättnaden när Catalina Habanero tog till orda igen var påtaglig:

"Ni ville ha mörkalvblod idag, och Nuffle har gett oss en gåva på det här sättet. Det är inte du som har brustit, Maria, utan dina lagkamrater som har agerat bedrägligt för att driva gäck med dig!"

Maria nästan skakade av vrede och känslan av att ha blivit sviken och lurad av tjejerna i laget, men mest av allt ville hon att den tatuerade styggelsen som stod intill henne skulle försvinna.

Catalina såg glöden i Marias ögon, den som inte ens de hårda smällarna mot huvudet tidigare under säsongen kunde släcka, och räckte henne sin egen välsignade ritualdolk, den som hon gjort ett nytt handtag till av Albert Asps lårben och dekorerat med ädelstenar från sköldpaddsöarna.

"Gör slut på hans plåga, Maria, och låt oss avsluta den här dagen tillsammans med att offra hans vederstyggliga kropp till Nuffle och låta hans blod skölja bort minnet av förlusten mot sjörövarna idag!"

Ett försiktigt leende började sprida sig över Marias ansikte, och Catalina såg att även flera av spelarna i ringen omkring dem log.

"Varsågod, Maria, avsluta det!"

Maria skrek ett stridsrop och höjde dolken mot himlen, och alla krigarna i ringen anslöt till det bestialiska vrålet.”