Den jättelika tronsalen vibrerade av märklig och uråldrig kraft. Allt ifrån de ändlösa väggarnas svarta stenmönster till den förvridna tronen, sammanfogad av tusentals skelettfragment, genomsyrades och bands samman av denna kraft, ty detta va Nehcroms säte.
I svarta kåpor stod demonens präster i en halvcirkel framför sin härskares tron. De bar märkliga stavar, märkliga bokverk eller magiska artifakter som symboler för sin makt.
Mellan dem och tronens fot knäböjde en storvuxen krigare av mänsklig härkomst, iförd en edblodad rustning. Mannen höjde sakta sitt huvud och lät sin stadiga blick fokusera någonstans inne bland skuggorna där han antog att demonväktarens huvud befann sig.
"Mästare! Jag lägger åter dina fienders ömkliga kvarlevor vid dina fötter som ett tecken att jag har hållit vår pakt. Tusen och åter tusen har jag släkt i ditt namn."
Ur den blodiga manteln som krigaren burit kastade han ut skelettdelar framför tronen. Hundratals benbitar studsade över det svarta stengolvet i en makaber dans.
Ett lågt gurglande hördes då demonen reste sig upp. Ett makabert format huvud skjöt ut i ljuset och de rödglödande ögonen flamma med en ohelig eld. Nehcrom ställde sig i hela sin längd, ruskade på sina väldiga horn, som för att skaka loss årtusenden av stelhet ur kroppen.
De kåpklädda prästerna sänkte sina huvuden och drog sig nervöst tillbaka över golvet.
Med ett skri av bottenlös smärta föll krigaren ned på golvet, med händerna för ansiktet. Kroppen skakade i vilda ryckningar och det mördrömslika skriket ville aldrig nå ett slut. Jessop dunkade sitt huvud mot stengolvet, reste sig på knä och stirrade med ögon sjuka av smärta mot sin herre.
"Se så mitt barn, smärtan lär du dig att leva med. Från och med nu kommer alla frukta dig. Du kommer bli en sann krigare, en av Nehcroms härförare. Se så... le!"