Detta är i sanning en mörk dag i homotempel-kastellet, sorgsna suck hörs vart man än går i de mörka, fuktiga korridorerna och de annars så stolt svajande flaggorna är på halv stång. Även fast den senaste matchen slutade i en seger för de tappra homotempelriddarna så ville inte glädjen infinna sig. Det märktes på riddarna att något inte var som det skulle, märktes på deras sorgsna tårar och ömma omfamnanden.
Den nyligen vunna matchen mot de avskyvärda Te-drickande orcherna hade sannerligen inte varit utan uppoffringar för de ståndaktiga riddarna, utan kommit till priset av två stupade kamrater. Kamrater som alla riddarna älskade och höll när. En av de var sir Wolfgang som med sitt varma leende och mjuka humör brukade muntra upp riddarna innan de red ut i fält. Han var i verkligen älskad av alla och i sanning en äkta homotempelriddare och hans bortgång fick mången riddares ögon blöta. " Vi skall alltid minnas dig, Wolfgang, ditt fina leende finns inom oss alla." sa sir Gudmund när sir Wolfgang begravdes senare samma dag och att han talade för samtilga riddarna märkte man när de började ta ton och sorgset sjunga homohymnen, "Han är en rackarns bra riddare", tillängnad sin stupade kamrat. Efter riddarna i laget haft sin lilla cermoni fick de riddare som stod sir Wolfgang närmanst gå fram och hålla tal vilka lämnade ingen riddare oberörd. Därefter talade självaste Homotempelriddar-mästaren och alla riddarna lyssnade uppmärksamt på hans alltid lika visa ord. Han talade om mod och hur viktigt det är att man som homotempelriddare är tapper i svåra tider som dessa. Han talade även om vänskap och kärlek, att det är homotempelordens heligaste bud och heligaste plikt att om dessa bud värna. I varje homotempelriddare infann sig då en känsla av att de var en liten del av något större, heligare och vackrare än någonting annat. Och deras bröst svällde av stolthet över att få vara en liten del i detta stora, att få vara kärlekens höga väktare. Ty om det var något homotempelriddarskapet innebar, var det inte just detta? Deras sorg och förtvivlan var som bortblåst, åter igen sken deras ögon och mod fyllde deras breda bringor. De var inte ensamma längre, alla riddarna kände att kärlekens heliga närvaro fanns med dom och de visste att de intet hade att frukta mer. Skulle de dö så skulle de dö för en god sak och få komma till kärlekens förgyllda himmel där bara sanna homo-kämpar hamnade. I sanning, vilken ära! " Ära vare med våra bortgångna kamrater!" Ropade riddarna unisont. Och sen...ja ni vet ju vad! Och där lämnar vi dom ståndaktiga riddarna ....för denna gången.