Att Oden är enögd vet väl de flesta men få vet varför. När Odens bröder Vile och Ve försvann så blev ju Oden ledsen och förtvivlad. Han gick då till Mimer och bad att få dricka en klunk ur källan så han kunde skåda efter sina bröder. Mimer, en grinig, gammal gubbe, krävde något i gengäld. Om Oden slet ut sitt högra öga och la det i källan så skulle han få lov att dricka. Sagt och gjort, Oden slet ut sitt öga, slängde det i vattnet och fick dricka en klunk. Efteråt insåg han att han aldrig behövt dricka av vattnet, hans öga såg allt och mer därtill där det låg på botten av källan.

Odens borg heter Valhall. Den har femhundrafyrtio dörrar och varje dörr är så bred att åttahundra man kan passera i bredd. (det ger en aning om hur stort Valhall är). Högsalen i borgen är timrad av spjutskaft. Borgen har också ett torn som heter Lidskjalv och där uppifrån har man en vidunderlig utsikt över världen. Ibland besökte Oden människorna och då gick han klädd i svart, bredbrättad hatt och blå kappa. Ibland så red han på sin åttafotade häst Sleipner och bar sitt spjut Gungner i högra handen. På den vänstra armen bar han en guldring som heter Draupner. Den ynglar av sig med åtta likadana ringar varje natt.

När Oden tyckte att människorna blivit för många och bråkiga så kastade han sitt spjut i ren ilska och då blev det krig i Midgård (människornas värld). Oden övervakade dessa krig och bestämde vilken sida som skulle vinna och förlora. När speciellt tappra krigare dog i fält så såg han till att få hem dem till Valhall. De som hjälpte honom med den uppgiften var en här av kvinnliga krigare, Valkyriorna, som osynliga deltog i människornas krig. Valkyriorna utsåg vilka som skulle till Valhall och fick med sig dem innan de hann sjunka ner till Hel i dödsriket. Valhalls krigare gick under benämningen Einhärjar. Idavallen hette det fält där Einhärjarna övade i krigskonst hela dagarna.

Alla dessa krigare krävde förstås mat och dryck i mängder så Oden anställde en kock vid namn Andrimner. Han hade med sig en kittel som hette Eldrimner. Varje morgon slaktade Andrimner en galt som hette Särimner och tillagade köttet i Eldrimner och på kvällen blev galten hel igen så att den var färdig att återigen slaktas nästa morgon. För att släcka krigarnas törst så hade Oden en get som hette Heidrun och från hennes juver rann oavbrutet en ström av starkt och gott mjöd.

"Särimner är ingen gris. Det är en missuppfattning från 1800-talet.
Andrimner, eldrimner och särimner är elementen luft, eld och vatten (sjö-rimner). Det finns ingen gris som blir slaktad på kvällen för att uppstå på morgonen.

Ingenstans finns detta beskrivet i de gamla skrifterna. Däremot kan Tor göra så med sina bockar. Han kan slakta och äta Tanngrissner och Tanngjostnir på kvällen och lägga in benen i skinnet, så står de upp som levande nästa morgon. Detta finns noga beskrivet. Ej Särimner, dock."

Oden betyder "Den Rasande".