Svante Arrhenius, född i Uppsala 19 februari 1859, död 2 oktober 1927, var en svensk fysiker och kemist. Han var professor i fysik vid Stockholms högskola 1895-1905 och den förste svenska nobelpristagaren i kemi 1903. Han brukar tillsammans med Ostwald och van't Hoff räknas som den fysikaliska kemins grundare. Han ligger begraven på Gamla kyrkogården i Uppsala. <br><br>

Arrhenius disputerade den 26 maj 1884 vid Uppsala universitet, där han bland annat framlade grundtankarna om den elektrolytiska dissociationsteorin, vilken ersatte Faradays felaktiga beskrivning på reaktionen mellan två materiefaser. Till en början bedömdes avhandlingen som undermålig och inte av den kvalitet som var nödvändig för att bli docent. Sedermera, med Ostwalds hjälp uppdagades Arrhenius skarpsinnighet och originalitet, och han utnämndes till docent i fysikalisk kemi i Uppsala. Senare fortsatte han sitt arbete och utnämndes till professor vid Stockholms högskola.
<br><br>
Det var Arrhenius som först upptäckte växthuseffekten år 1896, det vill sägs koldioxidens förmåga att stänga inne värmestrålning. På detta sätt förklarade han sin teori om växlingen mellan istider och varma perioder beroende på växlingar i atmosfärens koldioxidhalt.
<br><br>
Svante Arrhenius var en av dem som stödde teorin om att livet kom till jorden med meteoritnedslag.
<br><br>
"Dulce et decorum est pro academia mori" - Det är ljuvt och ärofullt att dö för Akademin.