Kennedy växte upp i Södertälje och hans framfart i Assyriska Föreningen började när han var sex år gammal. Som junior gjorde han en säsong 51 mål. Kennedy debuterade i Assyriskas A-lag som 15-åring (!) i en match i Svenska Cupen mot Åtvidabergs FF. Året därpå, 1997, fick han debutera i division 1 Norra mot IF Brommapojkarna. Totalt gjorde han åtta matcher och ett mål under sin debutsäsong. Genombrottet kom 1998. Sjuttonårige Kennedy överraskade fotbolls-Sverige med att göra nio mål på 25 matcher i divison I. I Södertälje var man dock inte övveraskade. Där kände man sedan flera år
tillbaka Kennedys talang. Redan som 13-åring började han uppmärksammas, en anledning till det var att hans far Benjamin en gång i tiden var Assyriska stora stjärna och målkung. Benjamin var kort och satt och öste in mål säsong efter säsong. Han fick smeknamnet "Müller", efter tyske skyttekungen Gerd Müller. Under en säsong gjorde Benjamin 49 mål.
- Jag ska försöka att bli bättre än farsan. Han var en dribbler, jättesnabb, en riktig målkung. Det finns inga filmer, så jag har inte sett honom när han var som allra bäst. Men jag har hört många berätta om honom, och dom som har spelat mot honom, dom säger att "din pappa går inte att beskriva, det gick inte att markera honom", berättade Kennedy i en intervju med tidningen Offside i början av år 2000.
Kennedys båda föräldrar kommer från Midyat i sydöstra Turkiet. Staden har omkring 30 000 invånare och domineras av kurder (däribland paret Bakircioglu). Kennedy har alltid kallat sig sjäv för "assyrier/syrian". Han gör det för att tona ned splittringen mellan assyrier och syrianer.

Efter 1998 års succésäsong stod de allsvenska klubbarna i kö för att få Kennedys namnteckning. Halmstad, AIK, Djurgården och Hammarby anmälde alla sitt intresse. Halmstad fick tidigt ett nej. Skulle han spela i Sverige ville han bo kvar i Södertälje.

I slutet på oktober träffade Kennedy Hammarbys tränare Rolf Zetterlund.
- Rolf Zetterlund var mycket trevlig. Jag fick fribiljetter och såg deras match mot Malmö, det var väl inte deras bästa match. Men de spelar en fin fotboll. Och så publiken, den är helt otrolig - den bästa jag varit med om, sa Kennedy, till Expressen.
Men även AIK och Djurgården låg på hårt för att få Kennedys namnteckning. Framförallt visade AIK:s värvningsbas Stefan Söderberg tydligt att han ville ha Kennedy..
- Ja, han har faktiskt tjatat mycket, sa Kennedy.
Det fanns även ett anbud från Lugano i Schweiz. Lugano lämnade ett bud på närmare två miljoner.
- Att bli proffs är en dröm, men jag kanske ska vänta något år, sa Kennedy.
I december fick Kennedy ett samtal som gjorde att han snabbt begravde tankarna på att vänta med att bli proffs. Favoritklubben Manchester Uniteds manager Alex Fergusson ville titta närmare på den unga svensken.
- Egentligen skulle vi haft klart med en ny klubb i helgen, men när United kom på tal så ville vi avvakta, sa Kennedys agent Munir Rhawi till Dagens Nyheter.
- Manchester United har alltid varit mitt favoritlag - alltid. De brukar våga satsa på unga spelare, Alex Ferguson är bra, sa Kennedy till Expressen.
Senare samma månad åkte Kennedy över till Manchester och tränade med klubbens reserv- samt juniorlag. Efter nyår blev det en ny resa. Kennedy fick träna med Manchester Uniteds A-lag, på den tiden med Kennedys idol David Beckham i laget. Den 6:e januari spelade han en reservlagsmatch mot Aston Villa. United vann med 4-1.
- Det var inte så tufft som jag hade trott det skulle vara. Det var faktiskt inte så stor skillnad mot hemma i Sverige. Tyvärr gjorde jag inga mål. Jag hade bra nick som målvakten tog och ett ribbskott som dock var offside, sa Kennedy till Expressen efter matchen.

Ett par dagar senare fick Kennedy beskedet att Manchester United ville vänta med att erbjuda honom ett kontrakt. Kennedy hade även tackat nej till Halmstad, Lugano och Djurgården. Kampen stod nu mellan AIK och Hammarby. Den 25 januari valde Kennedy Hammarby och skrev så smpningom på ett treårskontrakt.
- AIK ville ha ett besked så snabbt, det kändes bättre med Hammarby. De lät mig göra saker i min egen takt, sa Kennedy till Expressen.
Kennedy gjorde succé under vårens träningsmatcher och förväntningarna på 18-åringen blev större och större. Dagens Nyheters Berndt Rosqvist skrev:
"Det ska med en gång konstateras att Hammarby gjort en bra värvning. Kennedy imponerade mot Sirius. Men efter att ha lyssnat på en del supportrar under matchen finns risken att man förväntar sig för mycket av den allsvenske debutanten.
Rolf Zetterlund har säkert noterat detta. Kennedy har allsvenska kvaliteter. Hans teknik, hans sittande löpsteg och ett stort självförtroende är bra egenskaper för att lyckas.
Men tänk trots allt på att det handlar om en tonåring som spelade division 1-fotboll i fjol. Ställ inte för höga krav. Utan låt Kennedy smälta in i miljön så blir han på sikt en stor tilllgång."

Det har funnits många hjältar och idoler på Söder. Men bara en gud. Svensk fotbolls störste artist har han kallats: legenden och liraren Lennart "Nacka" Skoglund.

Karl Lennart Skoglund föddes på Allmänna BB i Stockholm på julafton 1929 och växte under fattiga förhållanden upp med sin familj på Katarina Bangata 42, på Södermalm. Snabbt skulle han börja älska att "joxa med trasan", som det hette på söderslang. Smeknamnet "Nacka" fick han redan som 8-åring då han alltid följde med sin äldre bror "Jojje" på hans pakethållare ut till Finnboda varv i Nacka för att se honom träna och spela fotboll.

14 år gammal, 1943, fick han äntligen debutera på klubbnivå. Under ett par år spelade han för IK Stjärnan innan Hammarby fick upp ögonen för den lilla supertalangen. "Nacka" blev snabbt storstjärna i dåvarande division 3-klubben Hammarby. Efter fyra succéfyllda år i Bajen fick Skoglund ett erbjudande från allsvenska AIK. Dessförinnan hade han blivit uttagen till Svenska Fotbollförbundets träningsläger för Morgondagens Män ute på Bosön. "Nacka" imponerade stort. Bland annat inför ögonen på bland annat AIK:s ordförande Banken Ohlsson.

Lennart Skoglunds tidigare medspelare Leif "Myran" Ekstig har i sin bok "Nacka - ett liv utan gränser" med ett urdrag ur gubben Skoglunds, som "Nacka" ofta kallade sig själv, tidiga memoarer:
– AIK ville att jag skulle lira för dom. Hammarby, som på den tiden hade trasslig ekonomi, begärde 5000 kronor av AIK, men direktörerna i Solna ansåg 3 000 kunde räcka. Gubben Skoglund var värd en slant. Själv blev jag erbjuden 1 000 kronor plus ekipering från topp till tå. Det var mycket för en fattig jobbarkille, särskilt som jag just då var arbetslös.
– Men mitt hjärta var hos Hammarby, som höll på att vinna division 3 för befordran till tvåan. Hammarby behövde mig och där hade jag alla mina goda vänner, som jag delat det mesta med under ett flertal år. Vi var verkligen kompisar, fattiga men glada söderkisar. Och några traktamenten förekom inte i Hammarby på den tiden. Möjligen fick vi en femma per skalle om vi gjort en särskilt skarp match.
Kläder hade tidigare varit ett av Lennart Skoglunds stora intressen och när han i förhandlingar med AIK fått igenom sitt bud om en personlig tusenlapp klämde han till med att en kostym och fräck överrock var önskvärd också.
- Javisst sade Banken Ohlsson.
- Och så en kappa till morsan.
- Javisst, sade Ohlsson.
- Och så en matta där hemma
. - Visserligen, har vi inga mattor på Sörmans herrkläder, men det ska vi nog ordna.
Men den allsvenska sejouren blev inte speciellt långlivad. Lennart gjorde fem allsvenska matcher för AIK och blev mållös. Samma sommar, 1950, blev den då 20-årige Skoglund, som siste man, uttagen till VM i Brasilien. "Nacka" gjorde succé och trots 1-7 mot värdnationen inför 160 000 (!) åskådare knep Sverige till slut en bronspeng efter segrande Uruguay och Brasilien. Världspressen var lyriska över den lille blonde svenskens framfart och efter VM fick han smeknamnet "Den vajande majskolven".

Det var nu söderkisens karriär tog fart på allvar och "Nacka" fick 160 000 för att spela för en av modemeckat Milanos två storlag, FC Internazionale. Redan i Skoglunds andra match väntade en av säsongens viktigaste matcher. Derbyt mot AC Milan. Milan ledde med 2-1, efter två mål av Gunnar Nordahl, en bit in i andra halvek när Lennart Skoglund presenterade sig för sina nya fans. "Nacka" kvitterade och gav Inter-fansen nytt hopp. Strax därpå mötte Skoglund ett inlägg från en medspelare, den ungerska storstjärna Istvan Nyers, och med vänstern dundrade han in segermålet. Efter matchen fick han poliseskort för att kunna ta sig till sin bil. Samma kväll fick han från balkongen till sitt rum på ett av Milanos lyxhotell gå ut och hålla tal för de tusentals italienare som stod utanför och ville hylla Skoglund. "Nacka" som inte kunde någon italienska vid den här tiden försäkte kummunicera med södertugg. Inter-fansen fattade inte ett ord men jublade ändå. Lennart Skoglund var nu kung bland de blåsvarta i Milano. Och skulle så förbli i många år till. Under sin debutsäsong spelade han hela 29 ligamatcher och gjorde 12 mål. 1953 och 1954 fick han var med om att vinna Lo Scudetto, det italienska mästerskapet. Totalt gjorde han 43 ligamål och två i europacupspel för Inter. Efter nio år i Milano fortsatte "Den vajande majskolven" sin karriär i Genua och hos Inters Serie A-rival Sampdoria. Efter ett par säsonger i "Sampa" avslutade Skoglund sin italienska karriär i Palermo på Sicilien. Tiden i Palermo blev allt annat än lyckad. Skoglund hade sett sina bästa år och tvingades bo i ett trist och kalt rum under Palermos huvudläktare. Nej, det var i Inter som Nacka gjorde sig världskänd. När Inters president Massimo Moratti för ett par år sedan talade om Inters historia i en intervju nämnde han "Nacka" som en av de stora:
- I Inters historia återfinns mängder av olika spelare. Alla spelare som burit lagets tröja har varit med om att forma klubbens historia. Sedan finns det givetvis ett antal spelare som varit något särskilt, som har betytt något extra för Inter. Av dessa vill jag framhäva tre specifika spelare, Lennart Skoglund, Antonio Valentin Angelillo och Ronaldo. Skoglund var en spelare som besatt oerhörda kvalitéer på sin tid, han var den som inte följde taktiken utan bjöd på det oväntade.

Det är någonting speciellt med en spelare som funnits med i Hammarbys trupp under femton år utan att åka ur Allsvenskan. Mats Werner är i och för sig någonting alldeles extra. Få spelare har blivit så älskade av fansen som Werner, spelaren som både blev känd som målkung och hårdför back. Extremt hårdför back. "Matte" Werner är tveklöst en av Allsvenskans genom alla tider elakaste spelare.

Mats Werner, rivjärnet från Bagarmossen, ingick redan som 17-åring, 1970, i Hammarbys trupp. Men debuten fick vänta till 1971 och Allsvenskans femte omgång. Bajen förlorade med 3-2 borta mot Elfsborg och såg ut att gå mot ett år i botten av tabellen. 18-årige Werner fick chansen i totalt fyra matcher under säsongen. Hammarby slutade tia.
När 34-årige Jan Holmberg, inför 1972 års säsong tog, över som tränare efter "Lacke" Hall fick Werner en viktigare roll i Hammarbys lagbygge. Plötsligt fick "Matte" spela varenda match och det tog inte lång tid innan fansen började älska honom för sin tuffa och orädda spelstil. I den femte omgången gjorde "Matte" sitt första mål i Bajentröjan. Och det var inte i vilken match som helst han gjorde det. Werner kvitterade nämligen till 1-1 i vårderbyt mot Djurgården.

Hammarby varvade under året storsegrar med storförluster. Ett ojämnare lag har Allsvenskan förmodligen aldrig skådat. Allra mest svängde det om Bajen mellan den 21:a september och den 8:e oktober. Det började med 1-8 mot Djurgården. En förlust som föjdes upp med 7-0 mot Halmstad och 1-6 mot Åtvidaberg. Målskillnaden talar för sig själv. 9-14 på tre matcher. Efter den olyckliga jätteförlusten mot Djurgården valde tränare Holmberg att omplacera Werner. "Matte" fick lämna backlinjen och ta plats på mittfältet i stället. Ett mer lyckat drag kunde han inte ha gjort. I storsegern mot Halmstad presenterade sig målkungen Werner för första gången. 19-åringen var på strålande spelhumör och gjorde tre mål, varav två med huvudet.
- Det stämmer. Det var Lennart Ljung som fick hämta ut dem. När jag mötte honom i landslaget lite senare ville han inte alls komma ihåg den matchen. Jag förstår honom, sa "Matte" i en intervju med Dagens Nyheter 2003.
- Det var mitt första hattrick. Jag gjorde ett till många år senare, mot Sundsvall. Å dessutom lirade jag fram till tre. Minnet sitter i livet ut, om man inte är jävligt glömsk vill säga, fortsatte han.
Hammarby slutade tia i tabellen och Werner hade gjort sitt första, men långitfrån sista, år som prenumerant på en plats i startelvan.

Werner växte och blev bättre för varje år som gick. Ja, inte bara bättre förresten. Även elakare. Det var inte många spelare som lämnade plan utan blåmärken efter en match mot "Matte" Werner.
- Förr var det mer bus, men på ett ärligt vis. Man släppte inte gärna någon förbi sig och det kunde bli en dubb i vaden på närmaste motspelare, har Werner sagt.
Trots Werners framsteg var Hammarby som cementerat i mitten av den allsvenska tabellen. Åren 1971 till 1978 kom man aldrig bättre än tia, men Werner imponerade (till exempel gjorde han åtta mål 1974) så mycket att han 1976 togs ut till det svenska landslaget. Totalt gjorde Werner tolv landskamper och ett mål.
I Svenska Cupen nådde Hammarby dock sin största framgång genom alla tider när man 1977 finalföll mot Öster. En viss Anders Linderoth gjorde matchens enda mål efter 37 minuters spel.

1979 fick Hammarby en ny tränare. Den stenhårda Bengt "Julle" Gustafsson tog över och drev en, för att vara på den tiden, hård försäsong. Ett av "Julles" första drag var dessutom att flytta upp Mats Werner i anfallet. Anledningen till att Werner skolades om till anfallare var framförallt att målkungen Billy Ohlsson testade proffslivet i tyska Arminia Bielefeld. "Julles" drag blev succé. "Matte" Werner gjorde 14 mål (inte sällan framspelad av nyförvärvet Ulf Eriksson) och vann den allsvenska skytteligan. Bajen tog dessutom sin bästa placering sedan 1970, då man slutade sexa. En av årets höjdpunkter var derbysegern mot AIK den 28 maj. Hammarby vann med 2-1. Werner gjorde det första mål redan efter tio minuter. När AIK kvitterade med dryga fem minuter kvar trodde alla på ett oavgjort resultat. Men med en minut kvar av ordinarie matchtid prickade Werner in segermålet.
- Ja, det är ett roligt minne. Det var extra kul då bollen gick över Göran Göransson. Vi var ju inte de bästa vännerna på planen, berättade Werner i en intervju tidigare i år.
1980 förstördes Werners säsong av skador och det blev bara fyra matcher och två mål. 1981 var han tillbaka, men inte alls i samma form som tidigare. Målfabrikationen stannade vid fem mål på 23 matcher.

"Matte" Werner missade stora delar av Bajens succésäsong 1982. Efter att ha spelat under våren (två mål på elva matcher) råkade Werner ut för en skada som gjorde att han missade resten av den fantastiska säsongen. Werner kom aldrig riktigt tillbaka från sin skada. 1983 gjorde han nio matcher och 1984 blev det fyra stycken. Några mer allsvenska mål gjorde han aldrig Det sista kom i augusti 1982 mot AIK. Med tio minuter kvar fastställde Werner slutresultatet 3-0.
Den 6 maj 1984 spelade Mats Werner sin sista match på Söderstadion när Hammarby 1-0-besegrade Öster. Sedan dess har motståndarna haft det lite lugnare när de besökt Söderstadion. Något som Werner håller med om. I en intervju tidigare i år sa han:
- I dagens Hammarby är det bara två spelare som har vilja. Det är Östlund och Max. I dag tränar de en och halv timme. sen skiter de i det. Se på Kim Källström. Se vad han gjorde, han ställde sig och övade. Han är proffs i Frankrike i dag. Och i England är det nästan bara vilja och kämparanda som gäller.
Precis som det var på Werners tid alltså.

Målkungen Billy Ohlsson debuterade i Bajen redan som nioåring. Då hade han två säsonger i Bagarmossens IS bakom sig.
- Brorsan Kenta var den som inspirerade mig till att börja lira, om man nu kan ha någon som inspirationskälla när man är sju år, säger Billy.
Under sina första år som pojkspelare i Hammarby hade Billy hockeylegenden Curre Lindström som lagledare i både hockey och fotboll.
- Jag avgjorde faktiskt en pojk-SM-final i hockey. Men jag var aldrig någon stor hockeyspelare, därför var det ett enkelt val att satsa på fotbollen, berättar Billy.
Som nioåring stötte Billy för första gången ihop med nyligen avlidne legenden Tom Turesson, som då spelade i A-laget. Det minnet värmer än i dag Billy.
- Jag och mina kompisar skulle till Tanto och spela match, men vi hade ingen skjuts. Tom var där och erbjöd sig att köra oss i sin bubbla. Han skjutsade dit oss, stannade och tittade på hela matchen och körde hem oss. Det var så typiskt Tom. När folk dör pratar man alltid om hur fina människor de var, men Tom var verkligen det. Han hade ett så otroligt varmt hjärta. När jag senare kom upp i A-laget var det han som tog hand om mig. Han var som en farsa för mig. Jag skulle vilja säga att det är Tom, tillsammans med brorsan, som har format mig till den bajare jag blivit. Tom var urtypen av hur en människa ska vara. Han var en kille som alltid ställde upp, berättar Billy Ohlsson.

Hösten 1972 flyttade Hammarbys tränare Janne Holmberg upp 18-årige Billy från juniorlaget till A-laget. Den 21 september samma år gjorde allsvensk debut. I matchen mot Djurgården fick Billy spela från start - som mittfältare. Bajen förlorade med 1-8 (!), men Hammarbys enda mål nickades in av Billy Ohlsson.
- Alla var lite nedstämda efter matchen, men inte Billy. När jag frågade varför han var så nöjd svarade han: "Det var kul att spela i Allsvenskan och jag gjorde ett mål", har gamle derbyhjälten Janne Sjöström berättat i en intervju med Hemsidan.
Men trots målet blev det ingen mer speltid för Billy i 1972 års allsvenska. 1973 fick han spela betydligt mer. På nitton allsvenska matcher gjorde Billy två mål. 1974 tog Billy Ohlsson en ordinarie tröja i Hammarby. Facit: 23 matcher och fem mål. Billy blev bättre för varje år och ökade succesivt sin målskörd. 1975 gjorde han sju mål, lika många blev det 1976 innan han 1977 för första gången blev klubbens bästa målskytt med sina åtta allsvenska mål. Dessutom gjorde han fem mål i Svenska Cupen. Mest minnesvärd var matchen mot Djurgården på Stadion. Billy förde med ett äkta hattrick upp Hammarby till en 3-0-ledning lagom till pausvilan. En halvtimme in i andra halvlek hade Djurgården vänt till ledning 4-3 när Billy klev fram och kvitterade till 4-4. Matchen gick till förlängning och där vann Bajen efter mål av Börje Forsberg.

1978 blev ett riktigt succéår för Billy Ohlsson. Han gjorde 16 seriemål och såg länge ut att vinna den allsvenska skytteligan.
- Inför sista omgången ledde jag skytteligan, ett mål före Djurgårdens Tommy Berggren. Vi spelade 0-0 mot Halmstad medan Djurgården vann enkelt mot Öster och Berggren gjorde två eller tre mål. Dessutom sparkade Djurgården sönder Östers målvakt, minns Billy.
Billys fina säsong uppmärksammades av landslagsledningen och den 4 oktober 1978 gjorde han landslagsdebut. Sverige mötte Tjeckien på Råsunda och förlorade med 3-1.
- Man ska ha klart för sig att det inte var något av våra bättre landslag, därför var det lättare för mig att bli uttagen än det var för Kenta som hade riktigt hård konkurrent, säger Billy, som alltid hävdat att brorsan var en bättre spelare än han själv.
Totalt gjorde Billy sex landskamper och två mål i sin karriär. Men det var inte bara landslagsledningen som fick upp ögonen för 24-åringen från Bagarmossen. Även Armenia Bielefeld, nykomling i tyska Bundseliga, hade studerat Billy och värvade honom. Klubben tränades av Otto Rehagel, samme man som sommaren 2004 förde Grekland till tidernas mest sensationella EM-guld.
- På den tiden hade den tyska ligan samma status som den spanska har i dag. Alla de bästa spelade där. Jag fick spela tio till elva matcher och gjorde ett mål. Det målet gjorde jag för övrigt på Ronnie Hellström i Kaiserslautern, berättar Billy.

JAG ÄR ETT OFFER

Han vunnit Guldbollen vid två tillfällen. Han har utsetts till världens bästa målvakt lika många gånger. Och han är ensam om att ha spelat allsvensk fotboll med två av svensk fotbolls största: Lennart "Nacka" Skoglund och Tomas Brolin. Men störst är enligt Hellström den förstnämnde: Nacka Skoglund.
- Jag hade ju förmånen att få spela med honom när han återvände från Italien till Hammarby. I dag frågar många om han verkligen var så bra som det sägs. Svaret är ja. Förutom att han var en formidabel dribbler kunde han slå en boll så att den landade som en smekning på den utvalde medspelarens doja, sa Ronnie i en intervju med Dagens Nyheter 1999.

1962 flyttade den 13-årige målvaktsfantomen Ronnie Hellström från Malmö till Stockholm. Det är ett av de viktigaste flyttlassen i den grönvita historien. Det visste man förstås inte då. För nere i Malmö trodde man inte riktigt på den unge Hellström.
- Det fanns bara tre pojklag och jag fick ingen plats i något av dem. Staffan Tapper spelade i ett av lagen, berättar Ronnie.

I Hammarby tog man dock emot Ronnie med öppna armar och efter flera lyckade år som junior, bland anna med flertalet juniorlandskamper, fick han 1966 chansen i A-laget. Ronnie var bara 17 år och ordinarie målvakten Sven I Lindberg var skadad. Bajen mötte Avesta på bortaplan och vann med 3-1. Ronnie gjorde en fullt godkänd insats.
- Men jag har för mig att jag missade lite på målet, säger Ronnie.
Några fler matcher blev det inte för Ronnie under 1966. I stället fick han se Hammarby kvalificera sig för Allsvenskan från bänken.
- Jag minns den sista kvalmatchen mot Holmsund. Efter att vi kvitterat till 1-1 föreslog "Nacka" att båda lagen bara skulle passa runt på mittplan. Anledningen var att 1-1 skulle räcka till allsvenskt avancemang för båda. Man blev inte så glada på oss i Gunnarstorp, eftersom de missade Allsvenskan tack var det, berättar Ronnie.

Efter säsongen flyttade Sven I Lindberg till USA, det öppnade för Ronnie att ta över som förstemålis. Året i Allsvenskan blev tufft för Hammarby. Stundtals var det rena motorvägen fram till Ronnie Hellström.
- Det var en bra erfarenhet. Jag hade mycket att göra i varje match, säger Ronnie.
Trots att han tvingades hämta 40 bollar i sitt mål valdes 18-åringen till årets målvakt i Allsvenskan. För hade det inte varit för Ronnie Hellströms stundtals fantastiska målvaktsspel hade antalet insläppta mål varit många fler. Men Ronnies succéfylla allsvenska debutsäsong räckte inte. Hammarby åkte ur Allsvenskan.
I tvåan imponerade Hammarby. Efter sex omgångar hade Hammarby full pott och den makalösa målskillnaden 28-6. I målet var Ronnie Hellström rena rama väggen. På sommaren togs den blott 19-årige Ronnie ut i landslaget för första gången. Sovjet stod för motståndet på Nya Ullevi och Ronnie släppte in två bollar i en match som slutade 2-2. Efter några onödiga förluster under sommaren tog Uppsalalaget Sirius över serieledningen. En ledning som man behöll serien ut. Hammarby missade därmed kvalet till Allsvenskan.
Under hösten gjorde Ronnie ytterligare två landskamper. Båda mot Norge. Den första var en träningslandskamp som slutade 1-1 och den andra en VM-kvalmatch som Sverige vann med 5-0.
1969 gjorde Hammarby en kanonsäsong och vann serien med fem poäng tillgodo på tvåan Degerfors. Ronnie blev bara bättre och bättre. På årets 22 seriematcher släppte Ronnie endast in 17 mål. Dessutom fick Ronnie förnyat förtroende i landslaget. Av Sveriges tolv landskamper vaktade Hellström målet i hälften. I kvalet besegrade Hammarby Sandåkern med 2-1 (Ronnie räddade en straff) och Helsingborg med 2-0. Därmed var man återigen klart för Allsvenskan.

När 1970 års allsvenska tog VM-uppehåll efter åtta omgångar låg Hammarby sist. Men Ronnie hade gjort tillräckligt bra ifrån sig för att tas ut i den svenska VM-truppen. VM spelades i Mexiko, men blev ingen rolig historia för svenskt vidkommande. Sverige åkte ut i gruppspelet efter 0-1 mot Italien, 1-1 mot Israel och 1-0 mot Uruguay. Ronnie räknades inför turneringen som Sveries förstemålvakt, men efter grodan i premiären mot Italien - när Domenghinis långskott smet in under Ronnie - valde man i stället Örebros reaktionssnabbe Sven-Gunnar Larsson.
VM-äventyret blev ingen höjdare för Ronnie, men det skulle Hammarbys höst bli. Efter omgång 11 förlorade Hammarby inte en enda match och man avancerade som en raket i tabellen. Bajen slutade femma och fotbolls-Sverige förvånades över att fansen till det grönvita laget sjöng sig genom matcherna. Något som var ett nytt fenomen i svensk fotboll. I årets sista landskamp, mot Irland på Råsunda, fick Ronnie sin första chans i blågult sen den ödesdigra missen i Mexiko. Hellström tackade för förtroendet och höll nollan. Tom Turesson gjorde matchens enda mål och Sverige vann med 1-0.
1971 slutade Hammarby på tionde plats i Allsvenskan. Ronnie Hellström stod samtliga 22 matcher och släppte in 26 mål. Platsen som förstemålvakt i landslaget var återigen 20-årige Ronnies. Höjdpunkten kom under senhösten när Ronnie Hellström fick Guldbollen, priset till Sveriges bästa fotbollsspelare. Än i dag är Ronnie den enda Hammarbyspelare som fått priset.

Mikael Hellström, fd fotbollsspelare i Hammarby IF, kommer att minnas som en otroligt lojal fotbolsspelare som spelade i Hammarby IF under hela sin karriär. Kommer alltid vara en favorit bland Hammarby-supportrarna.

Mikael är uppväxt ute i Västerhaninge söder om Stockholm. Han började spelade fotboll i Västerhaninge IF innan han som 10-åring tog klivet över till Hammarbys ungdomsverksamhet. Som liten spelade han mest som mittback innan han senare flyttades upp på mittfältet. Han fick en plats i A-truppen till säsongen 1990 och den allsvenska debuten gjorde han som inhoppare mot Djurgårdens IF (1-9) 13 augusti på Råsunda. Det första allsvenska målet gjorde han två omgångar senare hemma på Söderstadion mot IFK Göteborg (2-4) den 19 augusti.

Säsongen 1991 togs han med i truppen till Junior-VM i Portugal och han spelade sin enda J-landskamp när han hoppade in i andra halvlek i sista gruppspelsmatchen mot Brasilien (0-2) den 20 juni i Porto.

Han var med och vann SM-guld i inomhusfotboll i februari 1991 när Hammarby besegrade Östers IF efter straffar och när Hammarby gick till final i Tipshallsvenskan 1995, förlust mot IF Elfsborg (0-1). Han gjorde segermålet borta mot tjeckoslovakiska FC Dukla Banska Bystrica (1-0) i Tipscupen sommaren 1991. Under nittiotalet var han ett fast inslag i Hammarbys startelva och han utsågs till Hammarbys lagkapten säsongerna 1999, 2000 och 2002.

Debuten som vänsterback skedde hemma på Söderstadion mot BK Häcken (3-3) den 3 juni 1998 då han efter 63 minuter flyttades han ner från sin normala innermittfältsposition. Hammarby hämtade därefter upp 0-3-underläget, Mikael gjorde succé och har spelat kvar där sedan dess.

Det gick så bra att han fick landslagskaptenernas ögon på sig och han togs ut till ett landslagsläger i Jönköping i november 1998. Han fick debutera i landslaget i vänskapslandskampen mot Jamaica (2-1) på Råsunda den 27 maj 1999.

Efter tolv säsonger i A-truppen kunde han till slut höja mästerskapspokalen i luften när Hammarby vann Allsvenskan och blev svenska mästare 2001. Han spelade i kvalet till UEFA Champions League 2002/2003 mot jugoslaviska FK Partizan, 1-1 på Råsunda den 31 juli 2002 och 0-4 borta på Stadion Partizana i Belgrad den 7 augusti.

Mikael är vänsterfotad och har under sin tid i Hammarby växlat mellan positionerna vänsterinner- och yttermittältare och de senaste årens vänsterback. Han är teknisk, en bra passningsspelare och har ett bra skott. Rutinen är stor men spelsinnet är än större.

Sten-Ove "Putte" Ramberg var inte bara en lysande fotbollsspelare. Han var även en stor artist. En artist som vågade slå en tunnel mellan brasilianska ben. En artist som vågade slå en tunnel på mållinjen. Eller som han själv sagt i ett klassiskt citat: "Det gäller att göra det enkla lite svårare".
"Putte" Ramberg står för den klassiska bilden av Hammarby, bilden av Bajen som ett klacksparkarnas lag.

"Putte" växte under 60-talet upp i Vällingby, väster om Stockholm. Hundra meter från barndomshemmet låg en idrottsplats, på den tillbringade "Putte" större delen av sin lediga tid.
- Där lirade jag på rasterna och på fritiden. Spontanfotbollen var oerhört stor på den tiden och jag spelade nästan jämt, berättar Putte.
När han som sjuåring fick en svartgul-randig Bajentröja startade en dröm: Att en gång få spela i Hammarbys A-lag. Den drömmen var han i stort sett ensam om i Hässelby.
- Där var alla djurgårdare eller AIK:are. Man åkte på en del stryk för att man var bajare. Det hände att de höll i mig och tvingade mig att säga att jag höll på Djurgården eller AIK, men när jag blev släppt skrek jag "heja Bajen" och sprang, berättar "Putte".

Först när han var tio år gammal började han lira organiserad fotboll. Tillsammans med polarna bildade han kvarterslaget Håltången och redan under lagets första säsong gick man till kvartsfinal i S:t Erikscupen.
- Till nästa säsong blev vi en del av Brommapojkarna och vann hela S:t Erikscupen. Faktum är att fyra spelare från vårt kvarteslag så småningom kom till Brommapojkarnas A-lag, säger "Putte" Ramberg.
17 år gammal, 1972, debuterade Sten-Ove i Brommapojkarnas A-lag. Där blev han kvar i fem säsonger. Totalt spelade "Putte" 127 matcher av 130 möjliga för BP. Inför 1978 års säsong skrev 22-årige Ramberg på för Hammarby. Då hade han redan gjort två säsonger i Bajen – i bandy. I bandy var han dessutom landslagsman och gjorde under 1978 två landskamper (hans enda i karriären).
Hammarby var inte enda klubben som visat intresse för Ramberg. Både AIK och Djurgården ville ha den unga mittfältaren.
- Men något annat än Bajen var aldrig aktuellt för mig, även om jag besökte AIK för att få käka några gratisluncher, säger "Putte".

"Putte" tog omedelbart en ordinarie tröja i Bajen och debutsäsongen spelade han samtliga 26 matcher. Men han gjorde det på den nya positionen innerback.
- Tom Turesson tränade laget då, och han såg tydligen något annat i mig som ingen annan hade gjort. Det gick riktigt bra som innerback och jag blev kvar där hela säsongen, berättar "Putte".
1979 var han dock tillbaka som mittfältare. Anledningen var att försvarsspelare som tidigare varit skadade var tillbaka. Ramberg behöll dock sin ordinarie plats i startelvan och gjorde en minst lika bra säsong på sin nygamla position. Så bra att förbundskapten Georg "Åby Ericsson tog ut "Putte" till landslagets Asienturné. Totalt blev det 27 stycken A-landskamper för "Putte" Ramberg. Mest minnesvärd är jubileumslandskampen mot Brasilien (3-3) i juni 1983. En skadad "Putte" byttes ut i början av andra halvlek men hade dessförinnan gjort en fantastisk första halvlek.
- Det är min bästa halvlek med landslaget någonsin. Jag slog fem tunnlar och fyra av dem var kontrollerade, berättar "Putte".
1980 gjorde Hammaby sin bästa säsong sen "Putte" anslöt. Laget slutade femma och fansen började ana att man hade något stort på gång. Efter ett mellanår 1981 (Bajen slutade sjua), skulle det hända saker 1982. Nye tränaren Bengt Persson förespråkade en offensiv och underhållande fotboll. Något som passade "Puttte" Ramberg som handsken.

Bajen spelade bländande fotboll som fick publiken att leva med på ett sätt som man inte upplevt tidigare i fotbolls-Sverige. "Putte" Ramberg spelade under större delen av 1982 som libero och gjorde sin bästa säsong i grönvitt. Sten-Ove Ramberg var överallt och hyllades av Sveriges förbundskapten Lars "Laban" Arnesson.
- Han är landets bästa fotbollsspelare just nu, sa "Laban".
En bekräftelse på det fick "Putte" efter säsongen då han av Expressen utsågs till "Årets spelare".
Bajen slutade tvåa i Allsvenskan (efter IFK Göteborg) och inledde nymodigheten slutspel med att besegra Örgryte i kvartsfinalens dubbelmöte. Totalt vann Bajen med 6-1. Semfinalen började illa. På Ryavallen vann boråsarna med 3-1 och hade pole position inför den andra semifinalen. På Söderstadion var dock Bajen flera klasser bättre och vann med 3-0. Hammarby var klart för final.

Sören Cratz, född 28 september 1948 i Finspång, fotbollstränare. Sören Cratz är mest känd för att som första tränare någonsin lyckas ta ett SM-guld med Hammarbys fotbollslag, 2001. Sören Cratz blev utsedd till "Årets tränare" vid fotbollsgalan, "Årets idrottsledare" av Tidningarnas Telegrambyrå (TT), "Årets ledare" av svenska Domarföreningen samt "Månadens stockholmare" av Stockholms stad.

Svenne Berka bäst på plan" sjöng Alice Babs. Sven Bergqvist var ett idrottens fenomen. I tre sporter var han landslagsman. I fotboll och bandy (b-landslaget) vaktade han målet, i hockey var han spelskicklig back.
"Svenne Berka" växte upp på Södermannagatan 74, som yngsta barnet i en skara av tio. I grannporten bodde bröderna Andersson (Åke "Plutten" och Stig "Stickan) och Folke Adamsson. Sina första steg tog han, givetvis, i en halvtidspaus på Kanalplan.
I Hammarbys undraårsbok berättas att Sven under en tid var bollkalle på Hammarbys matcher. Målvakt på den tiden var Victor "Kucku" Olsson.
- Det var ju fint att vara bollkalle då. Så fort bollen gick utanför sprang jag iväg, fort som tusan, och hämtade den. "Varsågod farbror Kucku" sa jag artigt, berättade "Svenne" i boken.

17 år gammal, 1932, gjorde Sven Bergqvist A-lagsdebut i Hammarby. Han gjorde det så bra att han fick stå 15 av 18 matcher. Övriga tre matcher stod den nio år äldre Ivar "Saxen" Eriksson. Säsongen 1933/34 vaktade "Svenne Berka" Bajens mål vid samtiliga 18 matcher i division II östra. Hammarby slutade trea efter IK Sleipner och Djurgården. Svens största minne från 1934 är dock från en träningsmatch. Hammarbymålvakten fick förtroendet i Stockholms stadslags match mot Real Madrid. Efter matchen sprang Reals målvakt, legenden Ricardo Zamora, över hela planen för att gratulera Sven Bergqvist till dennes fina insats. Ett drygt år senare, den 12 juni, debuterade en då relativt okänd Sven Bergqvist i fotbollslandslaget. Att en 20-åring från en division II-klubb var landslagsuttagen var givetvis en stor överraskning. Finland stod för motståndet och Bergqvist tvingades kröka rygg två gånger. Matchen slutade 2-2. Två veckor senare fick han återigen förtroendet. Sverige mötte stornationen Tyskland och skrällvann med 3-1. "Svenne Berka" gjorde en strålande match och en duell med Tysklands anfallare Edmund Conen kom att bli klassisk: Conen sköt mot Bergqvist som hade tyngden på fel ben.


- Jag bytte fot och lyckades vända i luften och slå ut bollen med ena handen. Conen var inte glad åt det. Han skulle ge igen. Men jag var beredd. Jag såg att han var på gång när jag plockade ner en höjdboll. Jag såg till att komma ner bredbent och satte emot när Conen kom, berättade Sven Bergqvist.
Tysken föll till marken och Sven Bergqvist hade tagit en ordinarie landslagströja. Sverige vann överraskande med 3-1.
Sent på hösten 1935 gick Sven till AIK. Anledningen var att Hammarbys lagledare "Fimpen" Andersson blev irriterad på att Sven missade en del seriematcher när han var på landslagsuppdrag. I AIK hamnade han dock på bänken, petad av landslagets andremålvakt Gurra Sjöberg. Trots att han var petad av Gurra i AIK behöll "Svenne" platsen som förstemålvakt i landslaget. Sommaren 1936 stod han i det svenska målet under OS-turneringen i Berlin. Bland annat vaktade han kassen i en av svensk fotbolls mest överraskande förluster, 2-3 mot Japan. Sven Jerrings referat från matchen är klassiskt:
"Det är obeskrivligt, man tror inte sina ögon. Det kan inte talas om en gång. Det är den underligaste match jag sett. Japaner, japaner. Försvarande japaner. Från sig vilt slående japaner. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig. Japaner som fläker sig. Japaner som gör allt för att ge seger åt Nippon. Och svenskar som kämpar redligen men som nu är slagna."
Vid samma OS blev han tillfrågad att spela för landslaget i utomhushandboll, men tackade nej. Han tackade även nej tille tt proffskontrakt med franska Racing Club de Paris. Hade han tackat ja hade han blivit tidernas första svenska utlandsproffs. Till hösten var Sven Bergqvist i stället tillbaka i laget i sitt hjärta, Hammarby.

Säsongen 1936/37 gjorde Bergqvist en strålande säsong. Hammarby vann division II östra, men föll i kvalet till Allsvenskan mot Brage. Scenariot återuppspelade sig säsongen därpå. Hammarby vann återigen tvåan, men föll i kvalet. I seriespelet släppte Sven in blott 19 mål på 18 matcher. Mellan den 31 oktober 1937 och den 13 maj 1938 (fyra seriematcher) släppte han inte in ett enda mål. I kvalet ställdes man mot Hallstahammar. Första matchen spelades på Trollebo i Hallstahammar. Sven Bergqvist gjorde en fantastisk match. Han ägde straffområdet och gjorde flera fantastiska ingripanden. Trots Svens storspel föll Bajen med 2-1. I returen på Stadion blev det 1-1 och Bajen hade återigen missat Allsvenskan. Hammarby kom dock allt närmare Allsvenskan för varje år. Mest tack vare "Svenne Berka".
1938/39 var det äntligen dags. Efter att för tredje året i rad ha vunnit tvåan var Hammarby klart för kval. Där väntade IFK Norrköping. Bajen vann den första kvalmatchen med 3-1 och hade ett drömläge inför returen på Stadion. Där spelade östgötarna ut Söderlaget fullständigt och det påstås att Norrköping hade 95 procent av bollinnehavet. I Hammarbys mål stod dock Sven Bergqvist i vägen för allt. "Svenne Berka" räddade närskott, långskott och frilägen på löpande band och Hammarby vann med 1-0.

Lasse Eriksson ställde sig tidigt i mål. Efter att under en kort tid varit utespelare som knatte i Vendelö IK hoppade Lasse in i målet.
Tolv år gammal kom Lasse till Hammarbys ungdomsverksamhet och bortsett en kort utlandsflytt med familjen var han kvar i Hammarby till senioråldern. 20 år gammal kom A-lagsdebuten. I bortamötet med österrikiska SC Einstadt i Intertoto-cupen fick Lasse, som var bofast i det svenska U21-landslaget, vakta kassen. Einstadt vann dock med 4-1, för övrigt österrikarnas enda seger i det årets Intertoto-cup.

I 1986 års allsvenska var Lasse Eriksson till en början andramålvakt bakom engelsmannen Mark White. Men efter tretton omgångar gav tränare Lars Wass till slut Lasse Eriksson chansen. Då hade White släppt in i snitt 2,1 mål per match. Lasse gjorde en bra allsvensk debut. Bajen vann med 5-1 mot Kalmar och Lasse spelade så stabilt att han tog över platsen som förstamålis. Med Lasse i målet släppte Hammarby bara in 1,2 mål per match.

1987 stod Lasse Eriksson Hammarbys samtliga allsvenska matcher. Bajen slutade sexa och Lasses snitt på 1,2 insläppta per match höll i sig. Den unge Bajenmålvaktens spel var så övertygande att han i början av 1988 togs ut i det svenska A-landslaget. Debuten i blågult kom i träningsmatchen mot Östtyskland på Kanarieöarna. En match som Sverige vann med 4-1. Han lyckades dock aldrig bli landslagets förstemålvakt. Kanske inte konstigt då han konkurrerade med en av Sveriges bästa målvakter genom tiderna, Thomas Ravelli.
1998 blev ett tungt grönvitt år. Lasse Eriksson hade fullt upp i match efter match och tvingades när säsongen var över konstatera att han släppt in 40 mål på 22 matcher. Ändå var Lasse en av Hammarbys bästa spelare den här säsongen. Bajen slutade sist och åkte ner i ettan. För att behålla sin landslagsplats lämnade Lasse Bajen för allsvenska topplaget IFK Norrköping. Det valet behövde han aldrig ångra. Redan under debutsäsongen i Norrköping blev han svensk mästare. Lasse blev stor hjälte efter att ha räddat tre straffar i den avgörande straffläggningen mot Malmö FF.
- Han var ett spöke för oss i alla tre finalmatcherna, det var han som vann SM-guldet åt Norrköping. Han var en levande vägg och räddade tre straffar i den avgörande straffsparksläggningen. Jag var vår ordinarie straffläggare och helt säker på att göra mål. Men Lasse räddade, givetvis, sa Malmös Niclas Nyhlén flera år efter finalförlusten.
Guldet följdes upp med tre raka stora silver (1990-93). Dessutom vann Norrköping Svenska Cupen två gånger, 1991 och 1994.

Under sina år i Norrköping hann han dessutom med att göra två VM-turneringar, utan att spela en enda match. I 1990 års flopp-VM i Italien fick han se sin kollega Thomas Ravelli släppa in två mål per match. Sverige tågade taktfast ur turneringen med resultaten 1-2 (Brasilien), 1-2 (Skottland), 1-2 (Costa Rica). USA-VM 1994 blev ett av Lasse Erikssons karriärs största ögonblick trots att han inte spelade en minut. Sverige tog en överraskande bronsplats (efter Brasilien och Italien) och Thomas Ravelli var tuneringens bästa målvakt. Totalt spelade Lasse Eriksson 17 landskamper, men han var uttagen i den svenska truppen ett 60-tal gånger.
- Jag hade velat spela fler tävlingslandskamper. Det fanns tillfällen när jag var bättre än Thomas Ravelli men inte fick spela, särskilt efter VM -90, som var misslyckat samtidigt som jag spelade bra i ett starkt Norrköping. Men det går heller inte säga att Tommy Svensson gjorde fel med tanke på resultaten, har Eriksson sagt i en intervju med DN.

Lasse Eriksson blev kvar i IFK Norrköping till och med 1995 och missade aldrig en match. Under fyra månader lånades han därefter ut till belgiska Royal Charleroi Sporting Club. Belgarna vill dock inte köpa loss Eriksson, som i stället hamnade i portugisiska storklubben Porto. I Porto var Lasse Eriksson mestadels bänkad. Totalt blev det ett femtontal matcher i Porto, som blev mästare båda säsongerna som Eriksson var där. Sommaren 1997 mötte Porto Hammarby i en träningsmatch på Söderstadion. Matchen var en del av Bajens 100-årsfirande. Men Lasse Eriksson fick inte stå i sin återkomst till Söderstadion.
- Tråkigt, säger Lasse. När jag inte skulle vara med och värma upp en timme före matchstart, då förstod jag att jag inte var aktuell. Och tio minuter före matchstart bekräftades detta. Det finns ingen nostalgi, här inte, sa Lasse, till Dagens Nyheter.
Till Expressen sa han:
- Vilken underbar stämning det är på Söderstadion, jag får gåshud.
Division I-klubben Hammarby besegrade Porto med 2-0, ett Porto som för tillfället låg på tionde plats på FIFA:s ranking över världens bästa klubblag.
Sommaren 1998, efter tio år i andra klubbar, återvände Lasse Eriksson till Hammarby.
- Det var inte det bästa ekonomiskt. Men Hammarby kändes rätt i hjärtat, det är ju i praktiken min moderklubb. Nu vill jag vara med och hjälpa Hammarby att ta ett SM-guld, sa Lasse till Expressen efter att övergången var klar. Hammarby ledde Allsvenskan när Lasse Eriksson kom till klubben. Målvakten Per Fahlström hade gjort en strålande säsong och tränare Rolf Zetterlund valde att fortsätta med Fahlström säsongen ut. Bajen slutade till slut på tredje plats, den näst bästa placeringen i klubbens historia.

Inför 1999 års säsong lämnade Fahlström Bajen och Lasse Eriksson tog över som förstemålvakt. Redan i Allsvenskans andra omgång skadade sig Eriksson och missade fyra omgångar. Bajen förlorade samtliga matcher och låg efter sex omgångar sist med fyra poäng. Från omgång sju var Lasse tillbaka i målet och stod resten av matcherna 1999. Hammarby lyckades dock inte följa upp succén från 1998 och slutade på tionde plats. Även 2000 var ett mellanår för Hammarby. Bajen slutade åtta, men Lasse Eriksson gjorde en mycket bra säsong och stod samtliga matcher. Detta skulle ha blivit slutet på hans karriär. Men när Bajen stod utan pengar att köpa en ny målvakt för samtidigt som unge Erland Hellström , son till legenden Ronnie, ansågs vara alldeles för grön tänkte Lasse om. Han gav Bajen ett år till.

Mittfältaren Ulf "Uffe" Erikssons fotbollsspelande inleddes i Uppsala. Som knatte spelade han i smyg för två klubbar: IF Vesta och Lagunda.
- Anledningen till att ingen märkte något var att jag spelade med Vesta i Uppsalaserien och med Lagunda i Enköpingsserien. Inte ens mina lagkompisar visste om det. Ibland krockade matcherna, men då valde jag något av lagen. Till det andra laget sa jag att jag skulle på släktmiddag, berättar Uffe.

När han blev äldre var han dock tvungen att välja och då blev det Vesta. Som senior inledde han i Vesta, men när Vesta åkte ur trean hamnade han i division II-klubben Enköping. 20-årige Eriksson gjorde succé och efter en säsong i ESK blev han inför 1979 års säsong klar för Hammarby. Debutsäsongen på Söder blev en enda lång framgångssaga. På 26 matcher gjorde mittfältaren tio mål. Bara Matte Werner gjorde fler.
Samma år gjorde han landslagsdebut under en Kinaturné.

- Egentligen skulle jag inte ha varit med, men då en rad MFF-spelare tackade nej på grund av spel i mästarcupen fick jag chansen, säger Uffe.
Men med åren blev Ulf Eriksson bofast i landslaget. Totalt gjorde han 34 landskamper och tre mål under sin karriär.

1980 gjorde Bajen en kanonsäsong och slutade femma. Ulf Eriksson gjorde ånyo en bra säsong, även om antalet mål stannade vid sex. 1981 vann Eriksson för första gången den interna skytteligan med nio fullträffar på 26 matcher. Hammarby slutade sjua.
1982 skulle komma att bli ett bra år för både Uffe Eriksson och Hammarby. Under nya tränaren Bengt Persson lirade Bajen en underbar och underhållande fotboll som fick både publik och journalister att häpna. På läktarna var man lika underhållande. Hägersten Hot Heaven spelade samba och klacken sjöng med. Det var helt enkelt garanterad underhållning om man gick på Söderstadion. Eller som Arne Hegerfors uttryckte det: "Med det här spelet skulle Hammarby kunna uppträda i folkparkerna". Den alltid lika löpstarka Ulf Eriksson blev, liksom året innan, klubbens bästa målskytt med nio mål.

Bajen kom tvåa i serien, men ändå var inte guldet kört. Anledningen var att SM på den här tiden avgjordes genom ett avslutande slutspel. Hammarby ångade dock på. I kvartsinalen körde man över Örgryte med totalt 6-1 (1-0 borta, 5-1 hemma). I den första semifinalen mot Elfsborg gjorde man årets bottennapp och föll med 3-1, men i returen bevisade Bajen att man var det bättre laget och vann med 3-0.
I finalen väntade IFK Göteborg, som under året vunnit Allsvenskan, Svenska Cupen och UEFA-cupen. Hammarby började på bortaplan och vann i en mycket underhållande match sensationellt med 2-1. Guldet var nära.
I den andra finalmatchen tog dock det roliga slut. Efter 46 minuters spel ledde IFK Göteborg med 3-0. Med tjugo minuter kvar tröstmålade Hammarby. Klasse Johansson slog en frispark rätt i huvudet på Ulf Eriksson, och bollen seglade i en bana över Thomas Wernersson. Efter matchen fick samma Wernersson frågan om vilket som smällde högst: SM-guldet eller segern i UEFA-cupen.
- SM-guldet, sa Wernersson.
- Varför det? undrade reportern.
- Hammarby är bättre än Hamburg.
Ulf Eriksson har sin version över varför Hammarby, trots att man hade ett fantastiskt bra lag med sex-sju landslagsspelare, inte vann guldet.
- Vi spelade otroligt rolig fotboll, men hade för mycket lirare i laget. Det funkade liksom inte. Ena matchen kunde vi vinna, för att i nästa match förlora, säger Uffe.

1983 skulle Ulf Eriksson testa på proffslivet. Efter elva matcher med Bajen fick han ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till. Ulf Erikssons nästa klubbadress blev grekiska Aris Saloniki. Totalt blev det två succéfyllda säsonger i Grekland.
- Ja, det gick riktigt bra och jag var ordinarie hela tiden, berättar Uffe.
Att Ulf Eriksson valde att flytta hem berodde inte på det sportsliga. I stället var det, som så många andra spelare i den grekiska ligan fått erfara, de sällsynta löneutbetalningarna.
- Koncentrationen gick från fotboll till att försöka få ut lön. Jag tröttnade och återvände till Hammarby, berättar Uffe.

I sjutton års tid tillhörde Kenta Ohlsson Hammarbys A-trupp. Dessförinnan hade han spelat knattefotboll i Hammarby i närmare tio år.
- Jag hade aldrig någon annan klubbadress än Hammarby, säger Kenta.
Att han en gång hamnade i Hammarby har klubben sin gamla centerhalv Olle Nyström att tacka. Familjen Ohlsson bodde granne med Nyströms i Bargarmossen, och Olle såg tidigt bröderna Billys och Kentas talang.
- Innan hade jag ju bara lirat hemma på gården, men Olle satte mig i ett av Hammarbys sjumannalag, berättar Kenta.
Som sjuttonåring, våren 1966, debuterade Kenta Ohlsson i Hammarbys lag. Då spelade storstjärnor som Lennart "Nacka" Skoglund och Tom Turesson i klubben.
- "Nacka" och Tom var de två som gav mig mest glädje under mina första år i karriären. "Nacka" var dubbelt så gammal som jag. Han var 34 och jag sjutton. I pressen kallades vi för "Gubben och Grabben".

Säkert såg "Nacka" på Kenta som sin efterträdare. Kenta hade både den fantastiska tekniken och det fina spelsinnet som "Nacka" var utrustad med. För medans "Gubbens" karriär var på väg utför var "Grabbens" karriär på väg i motsatt riktning. Spikrakt uppåt.

Kenta var ordinarie redan när 1966 års säsong startade. Men efter några omgångar med dåliga resultat hamnade Kenta på bänken. Mot slutet av säsongen återtog han sin plats i startelvan och gjorde fem mål. Bajen vann tvåan och ställdes i det allsvenska kvalet mot Holmsund, Saab och Gunnarstorp. Både den första och den sista kvalmatchen, mot Gunnarstorp och Holmsund, slutade 1-1. Men i den andra matchen utklassade Bajen Linköpingslaget Saab med 5-0. Kenta Ohlsson var i strålande form och gjorde två mål. Det första målet (1-0) gjorde Kenta efter att ha nitat in ett inlägg från Bernt Lif. Det andra målet (4-0) dundrade han in på volley från en målvaktsretur. Hammarby vann kvalgruppen och var klart för Allsvenskan.
18-årige Kenta spelade samtliga matcher utan tre under sitt allsvenska debutår. Det blev två allsvenska mål, ett mot Malmö och ett mot Djurgården. Totalt sett var Kentas första säsong i Sveriges högsta serie ett läroår. Hammarby slutade näst sist och åkte ur Allsvenskan.
I två säsonger blev man kvar i tvåan. Kenta hade fått en allt mer framträdande roll. 1968 gjorde han tio mål (plus fyra i cupen) och 1969 blev det tolv mål (plus ett i cupen). I kvalet till Allsvenskan blev Kenta stor hjälte genom att göra mål mot både Sandåkerns SK (2-1) och Helsingborgs IF (2-0). Kenta spelade under åren i ettan som anfallare, men flyttades till 1970 års allsvenska ner på mittfältet.

Länge såg det ut att bara bli ett år i Allsvenskan även den här gången. Efter elva omgångar hade Bajen bara vunnit två matcher och låg sist. Men plötsligt började Hammarby att spela fantastisk fotboll och radade upp segrar. När serien var färdigspelad hade Hammarby klättrat till en sensationell femte plats. För Kenta blev det en bra säsong, men bara ett mål.
- Jag var framförallt en framspelare, förklarar Kenta den skrala målskörden.
Under flera år skulle Hammarby vara ett lag i Allsvenskans nedre regioner, utan att för den delen trilla ner. Kenta var lagets stora stjärna och allt fler krävde att han skulle få chansen i landslaget.
- Jag borde ha varit med. Det tyckte journalisterna också som ofta försökte påverka laguttagningarna.
Men Sveriges förbundskapten Georg "Åby" Ericsson tyckte inte att Kenta passade in i det svenska spelsystemet.
- Han tog mest ut spelare från de bästa lagen, på den tiden var det framförallt spelare från Malmö FF och Åtvidaberg, berättar Kenta.
1976 gjorde Kenta en kanonsäsong som slutade i tretton mål och ungefär lika många framspelningar. Den bästa matchen gjorde han hemma mot serietrean Öster den 9 juni. Bajen vann med 6-0. Kenta gjorde tre mål och spelade fram till två. Ändå vägrade "Åby" att testa Kenta i landslaget. Den briljante teknikern och framspelaren fortsatte dock att dominera. Tillsammans med brorsan Billy var han navet i Hammarbys anfallsspel.