Finnboge den starke bodde i Hakon Jarls hov i Norge. Finnboge fick i uppdrag att resa till Grekland för att driva in en skuld av Berse Köpman. Sju år tidigare hade Berse lånat 12 mark bränt silver av Hakon och ännu inte återbetalat beloppet.

Finnboge skaffade sig en diskret bostad i Grekland i närheten av kungliga slottet där kejsar Johannes Zemisces regerade (mellan år 969 - 975) och började söka efter Berse. En dag besökte han konungen och presenterade sig och berättade att han sökte efter en man som smitit från sina skulder. Konungen sade då att han han hört att Hakon var en ond man. Samtalet avslutades med att Finnboge fick tillstånd att stanna i landet över vintern och bedriva handel där. När det blev vår gjorde Finnboge ett nytt besök hos kungen med förfrågan om Berse. Kungen utlyste då ett ting dit Berse blev kallad.

Berse erkände att han var skyldig Hakon pengar och kungen tvingade honom att betala beloppet till Finnboge. Kungen vill också veta när Finnboge skulle anta den kristna tron och svaret blev att det skulle ske före de flesta andra (norrmän). Efter att ha genomgått ett styrkeprov fick han namnet Finnboge de starke och kunde resa hem med väl uträttat ärende.

Kolskägg vistades i Miklagård omkring år 992 och 993. Han befann sig där tillsammans med Thorwald Widförle. Innan han reste lät han döpa sig i Danmark. När han kom till Miklagård gifte han sig med en inhemsk kvinna och var i väringarnas tjänst intill sin död. Han hade där en ledande befattning.

Thorwald Widförle reste från norden genom hela det grekiska riket och kom till Miklagård. Thorwald blev mycket väl mottagen och fick många gåvor. Hav var där tillsammans med Kolskägg, som också var i tjänst hos väringarna. Han reste som en budbärare av kristendomen och det gjorde honom extra väl mottagen av andra kristna längs sin resa.

Thorwald byggde ett kloster i Gårdarike och stod även för dess underhåll. Han avled och begravdes i sitt kloster.

Bolle Bollesson reste från Danmark till fjärran länder och kom slutligen till Miklagård. Efter att ha stannat där en kort tid beslutade han sig för att ta tjänst hos väringarna. Flera år senare kom ett skepp in i Eyafjorden i Norge. Det tillhörde Bolle Bollesson och de flesta ombord var norrmän.

Bolle kom hem med mängder av varor och skatter som har erhållit i Miklagård. Hans nya kläder och utrustning väckte stor uppmärksamhet när han red genom bygderna på väg till sitt fädernehem.

Norrmannen Harald Hårdråde föddes ca år 1015. Fadern var Sigurd Syr och modern Åsta hade tidigare varit gift med Harald Grenske. Harald blev tidigt soldat och deltog i slaget vid Stiklastad och befann sig en tid i Holmgård.

Han sökte sig senare till väringarna. Eftersom det enligt en lag i Miklagård inte var tillåtet att bli väring om man var en utländsk kungason, så anslöt sig Harald under det falska namnet Nordbricht.

En islänning med ledande befattning hos väringarna försökte ta reda på vem denne Nordbricht var. Harald var underställd Drottning Zoe och begav sig ut på havet på stridsuppdrag. Han fick dela ledarrollen med Gyrger, som var vän med Drottningen. Harald och Gyrger hade olika synsätt på bl.a. vilka som hade rätt till att slå läger på en viss plats. Gyrger ansåg att grekerna skulle ha rätten före väringarna, men Harald ansåg att den som först slog läger skulle ha rätt till platsen. Harald lyckades driva igenom sin åsikt, men hären fick alltid framföra sina önskemål.

Harald och Gyrger hade också olika synsätt på hur en strid skulle gå till. Haralds uppställningsordning gjorde att hären blev effektivare och sparade på manskap. Gyrgers stridkonst var inte lika framgångsrik och väringarna ville inte ge honom sitt stöd.

De som ingick i Haralds här var främst norrmän och langobarder. De var mycket effektiva och intog bl.a. 80 städer i Särkland, som beboddes av muhammedanerna. Efter strider mot saracenerna återvände han till Miklagård för att sedan med en här av väringar resa till Jerusalem. Längs resan rensade de upp bland rövare och skapade en säker transportled.

Harald fick höra om politiska förändringar i hemlandet och önskade resa till Norge. Harald fängslades då under svepskälet att han inte redovisat allt krigsbyte till sina överordnade. Han befriades ur fängelset och reste till Gårdarike där hans blivande gemål Ellisif bodde.

Harald återvände till Norge år 1043 och blev år 1047 ensam härskare i landet efter att Magnus den gode avlidit. Under hans styre grundades Oslo.

År 1066 reste Harald med sin här till England. Efter att ha besegrat jarlarna Edwin och Morcar nära staden York stod slaget vid Stamford Bridge. Harald stupade där i strider mot sin namne Harald Godwinson. Knapp tre veckor senare stupade Godwinson i Slaget vid Hastings. Dessa händelser utgjorde slutet på vikingatiden.